Daniel 9:20
Medan jag fortfarande talade, bad och bekände min synd och mitt folk Israels synd inför Herren, min Gud, och bar fram min bön inför Guds heliga berg
Bibeln (Svenska)
In The King James Version
In Context
Cross References
Ezra 10:1Medan Esra bad och bekände, grät och kastade sig ner (raklång med ansiktet mot marken) framför Guds (Elohims) hus, samlades en mycket stor skara av israeliter, män, kvinnor och barn, omkring honom. Också folket grät mycket bittert.
Psalms 137:5Om jag glömmer dig, Jerusalem, låt min högra hand glömma ... [Meningen avslutas inte. Syftar poetiskt på att handen förlorar sin förmåga att kunna spela igen. Ordet för att glömma (hebr. shachach) är också snarlikt tikhshakh, att förtvina.]
Ecclesiastes 7:20Vishet är ett fäste för en vis man, mer än tio furstar som är i en (befäst) stad.
Isaiah 56:7alla dem ska jag föra till mitt heliga tempel och jag ska ge dem glädje i mitt bönehus. Deras brännoffer och slaktoffer ska ge nåd (vara välbehagligt; villkorad nåd – hebr. ratson) på mitt altare, för mitt tempel ska kallas ett bönens hus för alla folk. [ Matt 21:13; Mark 11:17; Luk 19:46]
Isaiah 62:6På dina murar, Jerusalem, har jag satt väktare [för att vaka efter goda nyheter, se Jes 52:7-8]; hela dagen och hela natten – de ska aldrig tiga Ni som påminner Herren (Jahveh) [i bön], ge er ingen vila,
Daniel 9:3Då vände jag mitt ansikte till Herren Gud (Adonai Elohim). [Daniel riktade sin blick mot himlen, se 1 Kung 8:22; Joh 17:1.] Jag sökte honom i bön och vädjanden (enträgna, ödmjuka och innerliga böner om nåd) och fastade i säck och aska. [Daniel följde den judiska seden att ta på sig obekväma sträva kläder av get- eller kamelhår och strö aska på huvudet. En yttre handling som visar inre sorg och genuin bön, se 1 Mos 37:34; Neh 9:1; Est 4:1, 3; Jes 58:5; Jer 49:3; Hes 7:18; Joel 1:8; Matt 11:21.]