Job 10:21
innan jag vandrar och jag inte återvänder till jordens mörker (hebr. choshech) och dödsskuggan (hebr. tsalmavet).
Bibeln (Svenska)
In The King James Version
Before I go whence I shall not return, even to the land of darkness and the shadow of death;
In Context
20Är inte mina få dagar nästan över (slut) lämna mig i fred, så att jag får en stund av glädje,
Cross References
2 Samuel 14:14För vi måste döden dö och är som vatten utspillt på marken som inte kan samlas upp igen, men Gud (Elohim) tar inte bort en själ (utsläcker inte liv) utan han har planer i syfte att den förvisade inte ska vara utstött för alltid från honom.
Job 3:13För nu, [om det var så, då] skulle jag ligga ner och vara stilla och skulle sova och det vore en vila (hebr. noach) för mig,
Job 7:9Som ett moln som löses upp och försvinner (går upp i rök), så är det med den som farit ner till Sheol (graven, underjorden – de dödas plats), han kommer inte upp igen.
Job 16:22eftersom antalet år kommer och jag ska gå vältrampade stigar utan återvändo.
Psalms 23:4Även om jag vandrar (om jag än skulle vandra) genom dödsskuggans dal (i den mörkaste ravin), så fruktar jag inget (kommer jag inte att vara rädd för något) ont. För du är med mig. [Detta är psalmens centrum, och dess viktigaste budskap – Gud är med oavsett yttre omständigheter!] Din käpp [kortare klubba för att försvara fåren] och din stav [längre herdestav för att leda fåren, men även för att dra tillbaka ett får på väg åt fel håll] de tröstar mig [de får min sorg att vända till hoppfullt mod]. [Det hebreiska ordet för att trösta, nacham, härstammar ljudmässigt från en kraftig utandning som ger uttryck för sorg, medlidande och tröst. Det har en rik innebörd i sina olika verbformer, alltifrån att bli tröstad till att trösta, och inrymmer själva skeendet däremellan. Samma rot finns i Nahums och Nehemjas namn, dessa profeter vars namn och tjänst – som är sammanlänkade – också målar bilden av att trösta i sorgen och ingjuta hopp och mod. I denna psalm förstärks det kiastiska mönstret av att subjektet i temat växlar korsvis. I vers 2 ser David sig själv ur ett fårs perspektiv där herden leder honom till spirande betesmarker och lugna vatten. I vers 5 släcker han sin törst (med en bägare fylld till brädden) vid ett dukat bord. Även hebreiskans placering av verb och substantiv växlar mellan vers 2 och 5. Samma mänskliga perspektiv på Herrens ledning finns i vers 3-4, men övergår i vers 4c återigen till att ha ett fårs perspektiv.]
Psalms 88:6fri bland de döda [frigiven, men inte som en fri levande man], som de slaktade som ligger i graven, som du inte längre kommer ihåg, och de är avhuggna från din hand.