Lukas 9:62
Jesus svarade:”Den som ser sig om när han har satt sin hand till plogen, han passar inte för Guds rike.” [Här finns ännu en likhet med Elishas kallelse, där Elia tillät honom säga farväl till sin familj, se 1 Kung 19:20. Men här ser vi att Jesu kallelse är mer radikal än den mest radikale profeten på Gamla testamentets tid.]
Bibeln (Svenska)
In The King James Version
In Context
61En annan man sa: ”Herre, jag vill följa dig, men låt mig först ta farväl av dem där hemma.”
Cross References
Psalms 78:8Så ska de inte bli som sina fäder (förfäder), en envis och upprorisk generation. En generation som inte har sitt hjärta rätt [alltså ett hjärta som förlitar sig på sig själv i stället för på Gud] och vars ande inte stadigt är med Gud (El). [Asaf gör här tydligt att grundinställningen måste vara att alltid lita på Gud, att alltid välja att gå med Gud och ha sina prioriteringar i livet inordnade i Guds ordningar. Se även 5 Mos 9:6-7, 13, 24; 31:27; 32:5; Apg 2:40.]
Acts 15:37Barnabas ville då ta med [sin kusin] Johannes som [också] kallades Markus.
2 Timothy 4:10Demas har övergett mig, han fick kärlek till den här världen (denna nuvarande tidsålder) och reste till Thessalonike. Crescens har rest till Galatien [i Mindre Asien, centrala Turkiet]. Titus har rest till Dalmatien [region norr om Makedonien, nuvarande sydvästra Kroatien]. [Demas, som är en kortare form av namnet Demitrus, hade tidigare varit en nära medarbetare till Paulus, se Filemon 1:24. Han var inte jude, se Kol 4:11, 14. Han hade övergivit Paulus i Rom och flyttat till Thessalonike som troligen var hans hemstad. Crescens och Titus var utsända på nya uppdrag. Tidigare hade Paulus skrivit till Titus på Kreta och bett honom spendera vintern i Nikopolis, se Tit 3:12.]
James 1:6Men han ska fråga [fortsätta att be] i tro, utan att tvivla (utan att vara osäker och splittrad i sin bedömning), för den som tvivlar [kastas fram och tillbaka mellan tro och otro] är (ordagrant: har varit) som havets våg, som drivs omkring av vinden och kastas hit och dit. [Jakob liknar ett tvivlande sinne vid en våg som rullar in i tro mot fastlandet och som i nästa ögonblick, utav otro och rädsla, kastas ut i havet igen. Vinden kan här tolkas som de yttre omständigheterna.]