Psaltaren 79:13
Vi är ditt folk och en fårhjord (flock av småboskap) på ditt bete, vi vill tacka [med öppna händer – prisa, hylla och erkänna] dig för evigt, vi vill återge (räkna upp) ditt lov [lovprisa dig] från släkte till släkte.
Bibeln (Svenska)
In The King James Version
In Context
Cross References
Psalms 44:8[Kör:] Du räddade oss från våra fiender, och har förödmjukat dem som hatar oss.
Psalms 74:1En sång med visdom [hebr. maskil – en musikalisk eller litterär term, kan även betyda”en välskriven sång”]. Av (för) Asaf. [Asaf var en av lovsångsledarna i templet på Davids tid, se 1 Krön 16:5. Hans namn betyder”en som samlar”. Han anges som författare till tolv psalmer, se Ps 50 och Ps 73-83.] ______ 2 Varför Varför, Gud (Elohim), har du övergett oss (tycks det som) för alltid? [Ordet i hebreiskan är uttryck mer för en känsla än ett faktum av väldigt lång, oändlig tid] Varför är din rykande vrede vänd mot din fårhjord (flock av småboskap) på bete? [Första sektionen inleds och avslutas med frågan”varför”, se vers 11.]
Psalms 74:22Res dig upp, Gud (Elohim)! Plädera för din egen skull (försvara din egen sak). Kom ihåg hur dårarna smädar dig hela dagen lång.
Psalms 100:3Förstå (vet; känns vid; bli intimt förtrogen med) [tänk på] att Herren (Jahveh) själv är Gud (Elohim) – han har skapat (gjort, frambringat, åstadkommit) oss och inte vi själva – [vi är] hans folk [i samlad trupp] och får (flock av småboskap) på hans betesmark (grönbete). [ Ps 74:1; 79:13; Joh 10:11-14] [Fyra imperativ (ropa, tjäna, kom och förstå) i vers 1-3 leder fram till den första slutsatsen: att vi är hans folk. Vers 3 är den centrala versen som handlar om en personlig gemenskap med Gud. Här används det starkaste hebreiska ordet (jada) för att känna någon på ett personligt sätt. Psalmen avslutas med ytterligare tre imperativ i vers 4 – kom (gå), var tacksamma och välsigna – som leder fram till den andra slutsatsen i vers 5: att Herren är god och att hans nåd och sanning trofast består!]
Isaiah 43:21Det folk som jag har skapat (format, designat) åt mig, de ska återge (räkna upp) mitt lov [under lovprisning med instrument]. [I vers 16-17 beskrivs hur faraos armé gick under. Uttåget ur Egypten och den första påskens dramatiska händelser har sedan dess i generationer blivit ihågkomna. Uppmaningen är nu tvåfaldig: tänk inte på straffet (exilen) och åberopa inte tidigare segrar. Herren, som gjort en väg genom havet, är också den som nu ska göra en väg genom öknen och där rikligt släcka sitt eget folks törst. Liksom djuren i öknen ska ära Herren, kommer nu hans eget folk att kunna se hans nya gärningar och prisa honom.]