Genesis 37:2
Detta är Jakobs fortsatta historia (hans genealogi/släktträd – hebr. toledot). [Nu följer ett nytt stycke, se 1 Mos 2:4; 5:1; 6:9; 10:1; 11:10, 27; 25:12, 19; 36:1, 9; 37:2. Detta är den tolfte och sista sektionen i Första Moseboken. Temat är Josef som också är en förebild på Jesus. Även detta stycke följer ett kiastiskt mönster: A Brödernas hat mot Josef ( 1 Mos 37:3-11) B Josef tros vara död, Jakob sörjer ( 1 Mos 37:12-36) C Mellanakt: Juda och Tamar ( 1 Mos 38:1-26) D Oväntade omvända roller – Perets och Zerach ( 1 Mos 38:27-39:23) E Josefs vishet ( 1 Mos 40:1-42:38) F Bröderna till Egypten ( 1 Mos 43:1-46:7) X Israels släkttavla ( 1 Mos 46:8-27) F Flytten till Egypten ( 1 Mos 46:28-47:12) E Josefs vishet ( 1 Mos 47:13-26) D Oväntade omvända roller – Efraim och Manasse ( 1 Mos 48:1-22) C Mellanakt: Jakob välsignar sina söner ( 1 Mos 49:1-28) B Jakobs död, Josef begraver honom ( 1 Mos 49:29-50:14) A Josef lugnar sina bröder ( 1 Mos 50:15-26)] Josef, hans son, som nu var 17 år – fortfarande en yngling, vallade småboskapen tillsammans med sina [äldre] bröder, sönerna till Bilhah [Dan och Naftali, se 1 Mos 35:25] och sönerna till Zilpah [Gad och Asher, se 1 Mos 35:26], hans fars fruar. Josef lämnade (kom hem med) dåliga rapporter om dem till sin far. [Josef var Jakobs elfte son, Rakels förstfödda, se 1 Mos 30:24. Jakob var 108 år. Uttrycket”en yngling” kan tolkas att han var en hjälpreda, eller så betonas att han var ung och hade ansvar över flocken. Det anas att det är komplicerade familjerelationer, att Bilhah (Rakels tjänstekvinna) och Zilpah (Leahs tjänstekvinna) nämns påminner också om rivaliteten mellan Leah och Rakel, se 1 Mos 30:3, 9. En del har sett Josef som en skvallrare, men utifrån hur hans karaktär beskrivs i övrigt verkar det snarare vara så att han är noga med detaljer och trofast i det lilla, för att så småningom bli betrodd med mycket, se Luk 16:10. I vers 13 beskrivs hur han är redo och villig att skickas ut på uppdrag av sin far.]
Bibeln (Svenska)
In The King James Version
In Context
Cross References
Genesis 2:4[Här inleds den andra övergripande litterära enheten i och med att toledot-formeln används första gången, se 1 Mos 5:1; 6:9; 10:1; 11:10, 27; 25:12, 19; 36:1, 9; 37:2 och bokens inledning. Denna nya enhet är litterärt starkt sammanlänkad till skapelseberättelsen på flera sätt: - De tre huvudord som avslutar skapelseberättelsen – skapa (hebr. bara), Gud (Elohim) och färdigställa (hebr. asah) – återkommer direkt i den första meningen, men i varierad ordning (jfr 1 Mos 2:3 och 1 Mos 2:4). - Den inledande meningen i bägge berättelser har sju ord (jfr 1 Mos 1:1 och 1 Mos 2:4). - Liksom i skapelseberättelsens första mening förekommer”himlar och jord”, men nu varierat, skrivet i omvänd ordning och utan bestämd artikel. - Bägge berättelserna inleds med samma allitteration (två ord som börjar på samma bokstav, i detta fall b): bereshit bara, respektive behibaram bejom. - Ordet dag är ett centralt begrepp i skapelseberättelsen, det finns också i den första meningen som bejom som ordagrant är”den dag”. I det här sammanhanget har bejom betydelsen”när” på svenska. - Det enda ord som inte förekommer i skapelseberättelsen är Guds personnamn JHVH. Här i Edenberättelsen specificeras att den Gud som avses verkligen är JHVH och ingen annan. Båda berättelsernas introduktioner har många likheter. Först finns ett konstaterande vad gäller tid”i begynnelsen” ( 1 Mos 1:1) och”vid skapandet av dem” (vers 4b), alltså under den pågående processen. Sedan beskrivs situationen i något negativa termer”men jorden var öde och tom” ( 1 Mos 1:2 a) och”men ännu var inte all vegetation där och det hade inte regnat” (vers 5). Sist kommer en positiv avslutning”Guds Ande hovrade över vattnen” ( 1 Mos 1:2 b) och”ett flöde steg upp från jorden och vattnade den” (vers 6). Denna första toledot-enhet består av två huvuddelar som har samma tema: Edenberättelsen (kap 2–3) och Historien om Kain och Abel (kap 4). Här ges bakgrunden till hur världen kan se ut som den gör i dag om Gud är både allsmäktig och god. Människan valde att inte följa Guds goda föreskrifter utan valde istället olydnadens väg med de följder som synden alltid får: skadade eller förstörda relationer till Gud, andra människor och naturen. Men i allt detta lyser Guds oförtjänta nåd igenom och löftet om en frälsare lyser starkt i mörkret. Edenberättelsen är ingen andra skapelseberättelse även om människans skapelse nu beskrivs mycket mera detaljerat än i den övergripande skapelseberättelsen. Att författaren återvänder i tid till något som föregår vad som redan beskrivits förekommer även i Noas söners fortsatta historia ( 1 Mos 10:1-11:9) som först beskriver hur mänskligheten spridits ut över jorden varefter det i 1 Mos 11 konstateras att alla människor fortfarande bodde i samma område. Genom berättelsen om Babels torn i kapitel 11 ges orsaken till den situationen som beskrivits i kapitel 10.] 2 Edenberättelsen 3 Introduktion Detta är den fortsatta historien (berättelsen – hebr. toledot) om 1 himlarna och jorden. 2 Vid skapandet (hebr. bara) av dem 2 – när Herren Gud (Jahveh Elohim) färdigställde (höll på att göra, insätta, organisera – hebr. asah) 1 jord och himlar,
Genesis 6:9Detta är Noas (hebr. Noachs) fortsatta historia (hans genealogi/släkttavla – hebr. toledot). Noa var en rättfärdig man och fullkomlig bland sina samtida. Noa vandrade [i ständig gemenskap] med Gud (Elohim). [Här är första gången ordet rättfärdig (hebr. tsadik) används. Ett närbesläktat ord från samma rot är tsedaqah som ofta översätts med en frivillig gåva till fattiga och behövande. Bibeln nämner särskilt änkor, föräldralösa/faderlösa barn och främlingen inom dina portar. Att ge tsedaqah är något som i princip alla religiösa judar gör i någon form. Rättfärdighet och att vara rättfärdig eller leva ett rättfärdigt liv hör alltså intimt ihop med att se till att de behövande i min närhet, genom mina frivilliga gåvor, har det de behöver.]
Genesis 30:4Så hon gav honom Bilhah, sin tjänstekvinna till hustru, och Jakob gick in till henne.
Genesis 35:22Och det hände när Israel [som tidigare hette Jakob, se 1 Mos 32:28] bodde i landet att Ruben gick och låg (hade sexuellt umgänge) med Bilhah, sin fars bihustru [som hörde till den nu avlidna Rakel], och Israel [hans far] hörde om det. [Denna vers hör tematiskt ihop med hur Dina skändas av Shechem, se 1 Mos 34:1-2. Rubens tilltag gjorde att han blev fördömd, se 1 Mos 49:4. Detta var både ett förbjudet incestförhållande ( 3 Mos 18:8) och ett försök att få auktoritet över sin far. Orsakerna var troligen andra än sexuell attraktion. Bilhah var Rakels tjänstekvinna, och genom att skända henne minskar Ruben risken att hon skulle ta över Rakels roll som Jakobs favorit. Troligtvis var detta dåraktiga tilltag ett försök att hjälpa sin mor Leah. Händelsen med alrunorna (”kärleksäpplena”) kan också finnas med som bakomliggande orsak, se 1 Mos 30:14-15. Ruben är omkring 5 år när han blir indragen i bråket mellan Rakel och hans mor, och Rakel tar hans fynd från åkern.] 3 Jakobs tolv söner Jakob hade tolv söner:
Genesis 42:8Josef kände igen sina bröder, men de kände inte igen honom.
John 7:7Världen kan inte [förväntas att] hata er men mig hatar den eftersom jag lägger fram sanningen (vittnar) om hur ont den agerar.