John 2:4
Jesus sa till henne: ”Kvinna [inte ett hårt tilltal, utan fyllt med respekt och ömhet], vad har det att göra med dig och mig, min tid (att agera) har ännu inte kommit.”
Bibeln (Svenska)
In The King James Version
Jesus saith unto her, Woman, what have I to do with thee? mine hour is not yet come.
In Context
5Hans mor sa till tjänarna: ”Vad han än säger, gör det.”
Cross References
2 Samuel 16:10Och kungen sa: ”Vad har jag att göra med dig Tserojahs son? Låt honom förbanna, eftersom Herren (Jahveh) har sagt till honom: Förbanna (vanära – hebr. klal) David. Vem ska då säga: Varför har du gjort så?”
Ecclesiastes 3:1[Vers 1-8 är en stor kiasm. Den inleds i vers 1 där två olika ord för tid används, en bestämd tid och ett intervall av tid. Vers 2-8 består av fjorton par. De tolv första är ordnade i ett fint kiastiskt mönster. Vers 2 börjar med det positiva (födas, plantera). Vers 3-4 vänder på det och börjar med det negativa (döda, bryta ner, gråta, sörja). I mitten speglas kiasmen. Vers 5-6 har den positiva komponenten först. Vers 7 speglar vers 2 och börjar då med den negativa komponenten (riva isär, vara tyst). Vers 8 avslutar med en egen kiasm som ramas in av älska/frid och centralt finns hata och föra krig. Den hör ihop med vers 1, och tillsammans ramar de in hela stycket. Nedan är det positiva ordet fetmarkerat. Att se kiasmen hjälper även i tolkning. En tid att ”kasta bort” (hebr. shalach) stenar i vers 5 måste vara något positivt, och därför är troligaste tolkningen att det har att göra med att utvidga åkermark. Här finns även en kiasm i ordval, vers 6 slutar med samma hebreiska ord för att ”kasta bort” och markerar att vers 5-6 hör ihop som en mindre enhet. Dock är betydelsen i vers 6 den negativa – att kasta bort något.] ______ Till allt finns en bestämd tidpunkt (avtalad, överenskommen tid), och en lämplig tid (period; säsong) till allt behagligt (gott; alla glädjefyllda aktiviteter) under himlarna.
Matthew 15:28Då svarade Jesus henne:”O kvinna, din tro (uthållighet, tillit) är stor. Låt det du vill ske.” [Kvinnan upprepar sin önskan om hjälp och knäböjer inför Jesus. Det finns två olika ord för hund på grekiska. Här i vers 26-27 används inte det vanliga ordet för en vildhund, gr. kyon, se Matt 7:6, utan en diminutiv form kynarion, som beskriver en mindre, tam familjehund. Det blir även tydligt i beskrivningen att de finns i hemmet och äter under barnens bord. Det hebreiska ordet för hund är kelev, som ordagrant betyder”som ett hjärta” och trofast. Jesus har jämfört judarna med förlorade får och små barn, se vers 24 och 26. Jesus jämför inte kvinnan med en oren vildhund, vilket annars var ett vanligt skällsord, och skulle vara väldigt nedsättande. Trots detta krävs ändå en stor tro och en ödmjuk inställning från kvinnans sida för att godta att bli liknad vid familjens hund, som har lägre rang än barnen. Jesu uttalande är crescendot och höjdpunkten i detta stycke. Det förstärks också genom ett kiastiskt mönster kring uttrycken stor/liten tro som har sitt centrum här: Matt 14:31”Vilken liten/kortvarig tro du har” – riktat till lärjungen Petrus. Matt 15:28”O kvinna, din tro är stor” – riktat till en icke-jude och kvinna! Matt 16:8”Vilken liten/kortvarig tro ni har” – riktat till lärjungarna.] I samma ögonblick blev hennes dotter helad (botad). 1 Tillbaka till Galileen via Dekapolis 2 Många helas (Mark 7:31-37)
John 7:6Då sa Jesus till dem: ”Min tid (mitt rätta tillfälle) har ännu inte kommit, men för er är det alltid rätt tid [att gå upp till Jerusalem].
John 8:20Dessa ord talade Jesus vid tempelkistan [på det tempelområde där även kvinnorna vistades och där frivilliga offer togs upp], när han undervisade på tempelplatsen. Men ingen grep (lade sin hand på) honom, eftersom hans stund inte var inne. 2 Vem är du?
John 13:1Nu [strax] före påskhögtiden [troligtvis kvällen den 13:e nisan] visste Jesus (har Jesus sett/förstått) att hans stund hade kommit [har han varit medveten om att hans stund var inne] – att han skulle lämna den här världen och gå till Fadern. Han älskade sina egna [här] i världen (med en osjälvisk, utgivande kärlek), intill slutet [ända fram till fullbordandet – det yttersta, se Joh 19:30] älskade han dem.