1 Tessalonikerbrevet 2
1Ty I veten själva, bröder, vår ingång till eder, att den icke har varit fåfäng,
2utan ehuru vi hade lidit och blivit skymfade i Filippi, såsom I veten, voro vi frimodiga i vår Gud att hos eder tala Guds glädjebudskap i stor kamp.
3Ty vår förmaning är icke av villfarelse, ej heller av orenhet, ej heller i list,
4utan såsom vi av Gud blivit aktade värdiga att anförtros glädjebudskapet, så tala vi icke för att behaga människor, utan Gud, som prövar våra hjärtan.
5Ty vi uppträdde varken någonsin med smickrande ord, såsom I veten, eller med förevändning för egennytta, Gud är vittne,
6ej heller sökte vi pris av människor, varken av eder eller av andra,, 44
7fastän vi, såsom Kristi apostlar, hade makt till att vara tryckande, utan vi voro milda bland eder. Såsom en fostrarinna omhuldar sina barn,
8så längtade vi efter eder och hade välbehag i att dela med eder icke allenast Guds glädjebudskap, utan ock våra egna själar, därför att I haden blivit oss kära.
9Ty I minnens, bröder, vår möda och ansträngning, att vi förkunnade Guds glädjebudskap ibland eder och arbetade natt och dag för att icke vara någon av eder till tunga,,
10I ären vittnen, även Gud, huru heligt och rättfärdigt och ostraffligt vi uppträdde hos eder som tron.
11Såsom I veten, huru vi, såsom en fader sina barn, förmanade och uppmuntrade var och en av eder
12och betygade, att I skullen vandra värdigt Gud, som kallade eder till sitt rike och sin härlighet.
13Och därför tacka även vi Gud oavlåtligen, att då I mottogen Guds ord, som I hörden av oss, så mottogen I det icke såsom människors ord, utan såsom Guds ord, som det sannerligen är, vilket och verkar i eder som tron.
14Ty I, bröder, haven blivit efterföljare av de Guds församlingar i Judeen, som äro i Kristus Jesus, emedan även I lidit detsamma av egna stamförvanter, som ock de av judarna,
15vilka både hava dödat Herren Jesus och profeterna samt förföljt oss och behaga icke Gud, och de äro emot alla människor
16och förhindra oss att tala till folkslagen, att de måtte frälsas, på det de alltid må uppfylla sina synder. Men misshaget har kommit över dem till ett slut.
17Men vi, bröder, som till en kort tid varit skilda från eder till ansiktet, icke till hjärtat, hava i högre grad med stort begär skyndat att se edert ansikte.
18Därför ville vi, jag Paulus både en gång och två gånger komma till eder, och Satan hindrade oss.
19Ty vad är vårt hopp eller vår glädje eller berömmelses krans, om icke även I inför vår Herre Jesus i hans tillkommelse?; 4: 1
20Ty I ären vår ära och glädje.