Jakobsbrevet 1
1Jakob, Guds och Herrens Jesu Kristi slav, önskar de tolv stammarna, som äro i förskingringen, att må väl.
2Hållen det för all glädje, mina bröder, när I kringrännens av mångahanda prövningar.
3vetande, att eder tror prövning verkar uthållighet.
4Men må uthålligheten hava ett fullkomligt verk, på det I mån vara fullkomliga och hellottade och i ingenting bristande.
5Men om någon av eder fattas visdom, han bedje av Gud, som giver alla gärna och icke förevitar, och det skall givas honom.
6Men han bedje i tro, icke tvivlande; ty den, som tvivlar, liknar en havsvåg, som uppröres och drives av vinden.
7Ty en sådan människa tänke icke, att hon får något av Herren.
8En tvesjälad man är ostadig i alla sina vägar.
9Men den ringe brodern berömme sig i sin höghet,
10och den rike i sin ringhet, ty såsom en gräsblomma skall han gå bort.
11Ty solen gick upp med (sin) hetta och förtorkade gräset, och dess blomma föll av och dess utseendes fägring förgicks; så skall ock den rike förvissna i sina vägar.
12Lycklig är den man, som uthärdar frestelse, ty då han blivit beprövad, skall han få livets krans, vilken han lovat dem som älska honom.
13Ingen säge, då han frestas: Jag frestas av Gud. Ty Gud frestas icke till ont, och själv frestar han ingen.
14Men var och en frestas, då han av sin egen begärelse drages och lockas.
15Därefter, sedan begärelsen har avlat, föder hon synd, men när synden är fullbordad, föder hon död.
16Faren icke vilse, mina älskade bröder,
17all god gåva och all fullkomlig skänk nedkommer ovanifrån, från ljusens Fader, hos vilken icke finnes någon förändring eller omväxlingens skugga.
18Havande velat, framfödde han oss genom sannings ord, på det vi skulle vara en förstling hans skapelser.
19I veten detta, mina älskade bröder. Men varje människa vare snar till att höra, sen till att tala, sen till vrede.
20Ty en mans vrede verkar icke Guds rättfärdighet.
21Därför, havande avlagt all orenhet och återstod av ondska, mottagen med saktmod det inplanterade ordet, som kan frälsa edra själar.
22Men bliven ordets görare och icke allenast hörare, bedragande eder själva.
23Ty om någon är ordets hörare och icke dess görare, han liknar en man, som betraktade sitt naturliga ansikte i en spegel;
24ty han betraktade sig själv och gick bort och glömde strax, hurudan han var.
25Men den som skådar in i frihetens fullkomliga lag och förbliver därvid och icke bliver en glömsk hörare, utan verks görare, han skall vara lycklig i sin gärning.
26Om någon menar sig vara en gudsdyrkare och icke tyglar sin tunga, utan bedrager sitt hjärta, hans dyrkan är fåfäng.
27Detta är en ren och obesmittad dyrkan för Gud och Fadern: att besöka faderlösa och änkor i deras nöd (och) att bevara sig själv obesmittad av världen.