Psaltaren 137
1Vid Babels floder, där sutto vi och gräto, när vi tänkte på Sion.
2I pilträden som där voro hängde vi upp våra harpor.
3Ty de som höllo oss fångna bådo oss där att sjunga, och våra plågare bådo oss vara glada:»Sjungen för oss en av Sions sånger.»
4Huru skulle vi kunna sjunga HERRENS sång i främmande land?
5Nej, om jag förgäter dig, Jerusalem, så förgäte min högra hand sin tjänst.
6Min tunga låde vid min gom, om jag upphör att tänka på dig, om jag icke låter Jerusalem vara min allra högsta glädje.
7Tänk, HERRE, på Jerusalems dag, och straffa Edoms barn, dem som ropade:»Riven ned, riven ned det ända till grunden.»
8Dotter Babel, du ödeläggelsens stad, säll är den som får vedergälla dig allt vad du har gjort oss.
9Säll är den som får gripa dina späda barn och krossa dem mot klippan.