Psaltaren 9
1För sångmästaren, till Mutlabbén; en psalm av David.
2Jag vill tacka HERREN av allt mitt hjärta; jag vill förtälja alla dina under.
3Jag vill vara glad och fröjdas i dig, jag vill lovsjunga ditt namn, du den Högste.
4Ty mina fiender vika tillbaka, de falla och förgås för ditt ansikte.
5Ja, du har utfört min rätt och min sak; du sitter på din tron såsom en rättfärdig domare.
6Du har näpst hedningarna och förgjort de ogudaktiga; deras namn har du utplånat för alltid och evinnerligen.
7Fienderna äro nedgjorda, utrotade för alltid; deras städer har du omstörtat, deras åminnelse har förgåtts.
8Men HERREN tronar evinnerligen, sin stol har han berett till doms;
9och han skall döma jordens krets med rättfärdighet, han skall skipa lag bland folken med rättvisa.
10Så vare då HERREN en borg för den förtryckte, en borg i nödens tider.
11Och må de som känna ditt namn förtrösta på dig; ty du övergiver icke dem som söka dig, HERRE.
12Lovsjungen HERREN, som bor i Sion, förkunnen bland folken hans gärningar.
13Ty han som utkräver blodskulder har kommit ihåg dem; han har icke förgätit de betrycktas klagorop.
14Var mig nådig, HERRE; se huru jag plågas av dem som hata mig, du som lyfter mig upp från dödens portar;
15på det att jag må förtälja allt ditt lov och i dottern Sions portar fröjda mig över din frälsning.
16Hedningarna hava sjunkit ned i den grav som de grävde; i det nät som de lade ut har deras fot blivit fångad.
17HERREN har gjort sig känd, han har hållit dom; han snärjer den ogudaktige i hans händers verk. Higgajón. Sela.
18DE ogudaktiga vika tillbaka, ned i dödsriket, alla hedningar, de som förgäta Gud.
19Ty icke för alltid skall den fattige vara förgäten, de betrycktas hopp skall ej varda om intet evinnerligen.
20Stå upp, HERRE; låt icke människor få överhanden, låt hedningarna bliva dömda inför ditt ansikte. Låt, o HERRE, förskräckelse komma över dem; må hedningarna förnimma att de äro människor. Sela. [1] Alfabetisk psalm; se Poesi i Ordförkl.