Psaltaren 142
1En sång av David; en bön, när han var i grottan.
2Jag höjer min röst och ropar till HERREN, jag höjer min röst och beder till HERREN.
3Jag utgjuter inför honom mitt bekymmer, min nöd kungör jag för honom.
4När min ande försmäktar i mig, är du den som känner min stig. På den väg där jag skall gå hava de lagt ut snaror för mig.
5Skåda på min högra sida och se: där finnes ingen som kännes vid mig. Ingen tillflykt återstår för mig, ingen finnes, som frågar efter min själ.
6Jag ropar till dig, o HERRE, jag säger:»Du är min tillflykt, min del i de levandes land.»
7Akta på mitt rop, ty jag är i stort elände; rädda mig från mina förföljare, ty de äro mig övermäktiga. För min själ ut ur fängelset, så att jag får prisa ditt namn. Omkring mig skola de rättfärdiga församlas, när du gör väl mot mig.