Romarbrevet 9
1J ag säger sanning i Kristus, jag ljuger icke, mitt medvetande vittnar med mig i helig Ande,
2att det är för mig en stor sorg och oupphörlig smärta i mitt hjärta.
3Ty jag skulle önska att själv vara skild från Kristus för mina bröder, mina släktingar efter kött,
4vilka äro israeliter, vilka soninsättningen tillhör och härligheten och förbunden och lagstiftningen och tjänsten och löftena,
5vilka fäderna tillhöra, och från vilka Kristus är efter köttet. Gud, som är över allting, vare högtlovad i tidsåldrarna. Amen.
6M en icke så, att Guds ord fallit bort, ty icke äro alla de Israel, som äro av Israel,
7icke heller äro de alla barn, därför att de äro Abrahams säd, utan:»I Isak skall säd kallas åt dig.»
8Det är: Icke äro de Guds barn, som äro barn efter köttet, utan löftets barn räknas till säd.
9Ty detta är löftesordet:»Vid denna tid skall jag komma, och Sara skall hava en son.»
10Men icke (hon) allenast, utan och Rebecka, som blev havande av en enda, (nämligen) Isak, vår fader —
11ty när (barnen) ännu icke voro födda, ej heller hade gjort något gott eller dåligt, så — på det Guds rådslut efter utkorelsen skulle förbliva, icke av gärningar, utan av den kallande —
12sades det till henne:»Den större skall vara slav åt den mindre,»
13såsom det är skrivet:»Jakob högaktade jag, men Esau tillbakasatte jag.»
14V ad skola vi då säga? Icke (finnes) väl orättfärdighet hos Gud? Bort det!
15Ty han säger till Moses:»Jag skall hava medlidande med den som jag har medlidande med, och jag skall förbarma mig över den som jag förbarmar mig över.»
16Alltså (är det) icke av den som vill, icke heller av den som löper, utan av Gud, som har medlidande.
17Ty skriften säger till Farao:»Just därtill har jag låtit dig stå fram, att jag må bevisa min makt på dig, och att mitt namn må förkunnas på hela jorden.»
18Alltså har han, som sagt är, medlidande med vem han vill, men vem han vill förhärdar han.
19Du säger då till mig:»Varför klandrar han då ännu? Ty vem har stått emot hans vilja?»
20Ja väl, o människa, vem är du, som är gensvarig mot Gud? Icke skall det bildade säga till bildaren:»Varför gjorde du mig så?»; 45: 9
21Eller har icke krukmakaren makt över leret, till att av samma älta göra ett kärl till heder, och ett annat till vanheder?
22Men om Gud i stor långmodighet har fördragit vredeskärl, som hade tillrett sig till fördärv, i avsikt att visa sitt misshag och kungöra sin makt,
23så även på det han skulle kungöra sin härlighets rikedom på barmhärtighetskärl, vilka han förut berett till härlighet.
24vilka han ock kallade, (nämligen) oss, icke allenast av judar, utan ock av folkslag.
25Såsom han ock säger hos Hosea:»Jag skall kalla det mitt folk, som icke var mitt folk, och den icke älskade skall jag kalla älskad
26och det skall ske, att på det rum, där det har blivit sagt till dem: ' I ären icke mitt folk', där skola de kallas 'levande Guds söner'.»
27Men Esaias ropar över Israel:»Om antalet av Israels sönder vore såsom havets sand, så skall det kvarlämnade bliva frälst.»
28Ty Herren skall åstadkomma ett hastigt fullbordat ord i landet.
29Och såsom Esaias har förutsagt:»Om icke Herren Sebaot hade lämnat oss säd övrig, så hade vi blivit såsom Sodom och hade blivit lika som Gomorra.»
30V ad skola vi alltså säga? Jo, att folkslag, som icke jagade efter rättfärdighet, hava fått rättfärdighet, nämligen en rättfärdighet, som är av tro,
31men Israel, som jagade efter rättfärdighetslag, nådde icke till (denna) lag.
32Varför? Emedan de icke (jagande efter den) av tro, utan såsom av gärningar. De stötte sig mot stötestenen,
33såsom det är skrivet:»Se, jag lägger i Sion en stötesten och en anstötsklippa, och den, som tror på honom, skall icke komma på skam.»; 28: 16