Psaltaren 141
1En Psalm Davids. Herre, jag ropar till dig, skynda dig till mig. Förnim mina röst, när jag åkallar dig.
2Min bön gälle inför dig såsom ett rökoffer; mina händers upphäfvande, såsom ett aftonoffer.
3Herre, bevara min mun, och bevara mina läppar.
4Böj icke mitt hjerta till något det ondt är, till att föra ett ogudaktigt väsende med de ogerningsmän; att jag icke äter af det som dem lyster.
5Den rättfärdige slå mig vänliga, och straffe mig. Det skall göra mig så godt, som balsam på mitt hufvud; ty jag beder städse, att de icke skola göra mig skada.
6Deras lärare störte öfver en sten; så skall man då sedan höra mina läro, att hon lustig är.
7Vår ben äro förströdd allt intill helvetet, såsom då en upprifver och uppkastar jordena.
8Ty uppå dig, Herre, Herre, se min ögon. Jag tröster uppå dig; bortkasta icke mina själ.
9Bevara mig för den snaro, som de mig satt hafva, och för de ogerningsmäns gildre.
10De ogudaktige falle med hvarannan uti sina egna nät; men jag gånge alltid framom.