Psaltaren 58
1Ett gyldene klenodium Davids, till att föresjunga, att han icke förgicks.
2Ären I då dumbar, att I icke tala viljen hvad rätt är; och döma hvad likt är, I menniskors barn?
3Ja, af blotta ondsko gören I orätt i landena; och följen efter med edra händer, och gören öfvervåld.
4De ogudaktige äro afvoge af moderlifvet; de ljugare fara ville allt ifrå moderlifvet.
5De rasa såsom en orm rasar; såsom en döf huggorm, den sitt öra tillstoppar;
6Att han icke skall höra kjusarens röst; besvärjarens, den väl besvärja kan.
7Gud, sönderbryt deras tänder i deras mun. Sönderslå, Herre, oxlatänderna af de unga lejon.
8De skola förgås såsom vatten, det bortflyter. De skjuta med sina pilar, men de gå sönder.
9De förgås, såsom en snigel försmäktas; såsom ene qvinnos otidig börd, se de intet solena.
10Förr än edor törne på buskanom mogne varda, skall vreden i växtenom bortrycka dem.
11Den rättfärdige skall glädja sig, när han en sådana hämnd ser; och skall två sina fötter uti dens ogudaktigas blod; Att man skall säga: Den rättfärdige måste det ju njuta; Gud är ju ännu domare på jordene.