Psaltaren 60
1Ett gyldene klenodium Davids, till att föresjunga, om ett gyldene rosenspann, till att lära;
2Då han stridt hade med de Syrer i Mesopotamien, och med de Syrer af Zoba; då Joab omvände, och slog de Edomeer i saltdalenom, tolftusend.
3Gud, du som oss bortdrifvit och förstrött hafver, och vast vred, trösta oss igen.
4Du, som jordena hafver berört och remna låtit, hela hennes refvor, den så förfallen är.
5Ty du hafver bevist dino folke ett hårdt ting; du hafver gifvit oss en dryck vin, att vi omkullfalla måste.
6Men du hafver dock gifvit ett tecken dem som dig frukta; hvilket de uppreste, att de skulle säkre vara. Sela.
7På det dine vänner skola förlöste varda; så hjelp nu med dine högra hand, och hör oss.
8Gud talar i sinom helgedom, dess gläder jag mig; och vill dela Sichem, och afmäta Succoths dal.
9Gilead är min, min är Manasse; Ephraim är mins hufvuds magt; Juda är min Förste.
10Moab är mitt tvättekar; mina skor sträcker jag utöfver Edom; Philistea fägnar mig.
11Ho vill föra mig uti en fast stad? Ho leder mig intill Edom?
12Skall icke du göra det, Gud, som oss bortdrifver; och icke utdrager, Gud, med vår här? Skaffa oss bistånd i nödene; ty menniskors hjelp är fåfäng. Med Gudi vilje vi mägtig ting göra; han skall underträda våra fiendar.