Psaltaren 62
1En Psalm Davids, för Jeduthun, till att föresjunga.
2Min själ väntar allenast i stillhet efter Gud, den mig hjelper.
3Ty han är min tröst, min hjelp, mitt beskärm; att intet ondt skall omstörta mig, ehuru stort det ock är.
4Huru länge gån I så alle enom efter; att I mågen dräpa honom, såsom en lutande vägg, och en remnad mur?
5De tänka allenast, huru de måga förtrycka honom; vinnlägga sig om lögn, gifva god ord; men i hjertana banna de. Sela.
6Men min själ väntar allenast efter Gud; ty han är mitt hopp.
7Han är min tröst, min hjelp, och mitt beskärm, att jag icke faller.
8När Gudi är min salighet, min ära, mins starkhets klippa; mitt hopp är till Gud.
9Hoppens uppå honom alltid; I folk, utgjuter edor hjerta för honom. Gud är vårt hopp. Sela.
10Men menniskorna äro dock ju intet; de myndige fela ock. De väga mindre än intet, så månge som de äro.
11Förlåter eder icke uppå orätt och öfvervåld; håller eder icke till sådant, det intet värdt är. Faller eder rikedom till, så lägger icke hjertat deruppå.
12Gud hafver ett ord talat; det hafver jag ofta hört, att Gud allena mägtig är. Och du, Herre, äst nådelig; och lönar hvarjom och enom såsom han förtjenar.