1 Moseboken 17
1. [ redigera] Löftet om Isak. Omskårelsen. Och Abram var nittionio år gammal, och Jehová syntes för Abram och sade till honom:»Jag är Gud allsmäktig; vandra inför mitt ansikte och var fullkomiig.
2Och jag skall göra mitt förbund mellan mig och dig, och jag skall föröka dig ganska mycket.»
3Då föll Abram på sitt ansikte, och Gud talade med honom, sägande:
4»Vad mig angår, se, mitt förbund är med dig, och du skall bliva fader för en mängd folkslag.
5Och ditt namn skall icke mer kallas Abram, utan ditt namn skall vara Abraham, ty jag gör dig till fader för en mängd folkslag.
6Och jag skall göra dig ganska mycket fruktsam, och jag skall göra dig till folkslag; och konungar skola utgå av dig.
7Och jag skall upprätta mitt förbund mellan mig och dig och emellan din säd efter dig, i deras åldrar, till ett förbund för alltid, att jag skall vara din Gud och din säds efter dig;
8och jag skall giva dig och din säd efter dig det land, i vilket du är främmande, hela Kanaans land, till besittning för alltid, och jag vill vara deras Gud.»
9Och Gud sade till Abraham:»Just du skall hålla mitt förbund, ja, du och din säd efter dig, i deras släkter.
10Detta år mitt förbund, som I skolen hålla, mellan mig och eder och din säd efter dig: allt mankön hos eder skall omskäras;
11och I skolen omskära eder kötts förhud, och det skall vara tecknet till förbundet emellan mig och eder.
12Och varje gossebarn ibland eder i edra släkter, skall, då det år åtta dagar gåmmalt, omskäras, och varje utlänning, hemfödd eller köpt för penningar, vilken icke är av din säd.
13Ja, din hemfödde och den som är köpt, för dina penningar skall visserligen omskäras: och mitt förbund om edert kött skall vara till ett tidsåldrigt förbund.
14Och oomskuren man, vilkens förhuds kött icke bliver omskuret, just densamma själen skall utrotas från sitt folk; mitt förbund har han brutit.
15O ch Gud sade till Abraham:»Din hustru Sarai, hennes namn, skall du icke kalla Sarai, utan Sara skall vara hennes namn.
16Och jag skall välsigna henne, och även av henne skall jag giva dig en son; ja, jag skall välsigna henne, och hon skall vara till en moder för folkslag, folkslags konungar skola komma av henne.»
17Och Abraham föll på sitt ansikte och log och sade i sitt hjårta:»Skulle åt en, som är ett hundra år gammal, födas? Och skulle Sara, som är nittio år gammal, föda?»
18Och Abraham sade till Gud:»O, att Ismael måtte få leva inför dig!»
19Och Gud sade:»Ja, just Sara, din hustru, skall föda dig en son, och du skall kalla hans namn Isak; och jag skall ubprätta mitt förbund, till ett tidsåldrigt förbund, med honom och med hans säd efter honom.
20Och om Ismael har jag hört dig; se, jag skall välsigna honom och göra honom fruktsam och ganska mycket föröka honom. Han skall avla tolv furstar, och jag skall göra honom till ett stort folkslag.
21Men mitt förbund skall jag upprätta med Isak, vilken Sara skall föda åt dig vid denna tid nästa år.>>
22Då han fulländat att tala med honom, så for Gud upp från Abraham.
23Och Abraham tog Ismael, sin son, och alla sina hemfödda och var och en som han köpt för sina penningar, allt mankön bland Abrahams husfolk, och omskar just på samma dag deras förhuds kött, såsom Gud hade talat med honom.
24Och Abraham var nittionio år gammal, då hans förhuds kött blev omskuret.
25Och Ismael, hans son, var tretton år gammal, då hans förhuds kött blev omskuret.
26Just på samma dag blevo Äbraham och hans son Ismael omskurna;
27och allt mankön i hans hus, den hemfödde och den som var köpt för penningar av främmande, omskuros tillika med honom.