1 Moseboken 32
1. [ redigera] Jakobs fruktan för Esau Jakobs kamp med Gud. Och Jakob for sin väg, och Guds änglar mötte honom.
2Och då Jakob såg dem, sade han:»Detta är Guds härar». Och han kallade det ställets namn Mahanaim.
3Och Jakob sände bud framför sig till sin broder Esau, till landet Seir, på Edoms marker.
4Och befallde dem, sägande:»Så skolen I säga till min herre, till Esau: Så säger din tjänare Jakob: Jag har varit främmande hos Laban och dröjt intill nu;
5och jag har oxar, åsnor och får, och tjänare och tjänarinnor. Och jag ville sända bud att giva min herre det tillkänna för att finna nåd för dina ögon.
6O ch buden återvände till Jakob, sägande:»Vi kommo till din broder, till Esau; han drager mot dig, och fyra hundra män äro med honom.»
7Då fruktade Jakob mycket, och det blev trångt för honom; och han delade folket, som var med honom, och får och fä och kameler till två skaror.
8Och han sade:»Om Esau kommer till den ena skaran och slår den, så må den kvarlämnade skaran undslippa.»
9O ch Jakob sade:»Min fader Abrahams Gud och min fader Isaks Gud, Jehová, du som sade till mig: 'Återvänd till ditt land och till din födelsebygd, och jag skall göra gott mot dig';
10jag är för ringa till alla de huldheter och till all den trofasthet, som du har gjort med din tjänare; ty med min stav gick jag över denna Jordan, och nu har jag blivit till två skaror.
11Käre, rädda mig från min broders hand, från Esaus hand, ty jag fruktar för honom, att han kommer och slår mig, ja, ock moder tillika med barn.
12Du har sagt: 'Jag skall visserligen göra dig gott; och jag skall göra din säd såsom havets sand, vilken är så mycken, att den icke kan räknas.'»
13Så blev han där samma natt; och han tog av det han hade under sin hand till en gåva åt sin broder Esau:
14tvåhundra getter och tjugu bockar, tvåhundra får och tjugu vädurar,
15trettio digivande kameler och deras föl, fyrtio kor och tio tjurar, tjugu åsninnor och tio föl.
16Och han gav dem under sin tjänares hand, varje hjord för sig, och sade till sina tjänare:»Gån framför mig och gören rum mellan varje hjord.»
17Så befallde han den förste, sägande:»När Esau, min broder, möter dig och frågar dig, sägande: 'Vem hör du till, och vart skall du gå, och vem hör detta till, som är framför dig?'
18då skall du säga: 'Din tjänare Jakob; de äro en gåva, sänd till min herre, till Esau, och se, själv är han också bakefter oss'.»
19Och han befallde även den andre och den tredje, ja alla, som gingo efter hjordarna, sägande:»På detta sätt skolen I tala till Esau, när I finnen honom.
20Och I skolen säga: 'Se, även din tjänare Jakob är bakefter oss'.» Ty han tänkte:»Jag skall lugna hans person med gåvan, som går före mig, och sedan vill jag se hans ansikte; kanske han antager min person.»
21Så gick gåvan framför honom, men själv stannade han den natten i lägret.
22O ch han stod upp samma natt och tog sina två hustrur och sina två tjänarinnor och sina elva barn och gick över Jabboks vad.
23Och han tog dem och förde dem över älven och förde över vad han hade.
24Och Jakob lämnades allena. Och en man brottades med honom, till dess morgonrodnaden gick upp.
25Och då han såg, att han icke kunde övervinna, så rörde han vid hans höftskål, och Jakobs höftskål gick ur led, då han brottades med honom.
26Och mannen sade:»Släpp mig, ty morgonrodnaden går upp.» Men han sade:»Jag vill icke släppa dig, utan att du välsignar mig.»
27Då sade han till honom:»Vad är ditt namn?» Och han svarade:»Jakob.»
28Och han sade:»Ditt namn skall icke mer kallas Jakob, utan Israel, ty du har kämpat med Gud och med människor och fått överhand.»
29Och Jakob frågade och sade:»Käre, kungör ditt namn.» Och han sade:»Varför frågar du då efter mitt namn?» Och han välsignade honom där.
30Och Jakob kallade ställets namn Penuel,»ty» (sade han)»jag har sett Gud ansikte mot ansikte, och min själ är räddad».
31Och solen gick upp för honom, då han gick förbi Penuel, och han haltade på sin höft.
32Därför äta icke Israels barn den nervsena, som är på höftskålen, ända till denna dag, ty han rörde Jakobs höftskål på nervsenan.