1 Moseboken 31
1. [ redigera] Jakobs flykt från Laban. Hans förlikning med honom. Och han hörde Labans söners ord, vilka sade:»Jakob har tagit allt, som tillhör vår fader; och av det som tillhör vår fader, har han skaffat sig all denna rikedom.»
2Och Jakob såg Labans ansikte, och se, det var icke mot honom såsom förr.
3Och Jehová sade till Jakob:»Återvänd till dina fäders land och till din släkt, och jag skall vara med dig.»
4Då sände Jakob och kallade Rakel och Lea ut på marken till sin hjord.
5Och han sade till dem:» Jag ser eder faders ansikte, att det icke är mot mig såsom förr; men min faders Gud har varit med mig.
6Och I veten, att jag har tjänat eder fader av all min makt.
7Och eder fader har bedragit mig och förändrat min lön tio gånger; men Gud har icke tillstatt honom att göra mig ont.
8När han sade: 'De fläckiga skola vara din lön', då födde hela hjorden fläckiga; och när han sade: 'De strimmiga skola vara din lön', då födde hela hjorden strimmiga.
9Så har Gud avhänt eder fader hans gods och givit mig.
10Och det skedde, att vid den tiden hjorden parades, så lyfte jag upp mina ögon och såg i drömmen, och se, hannarna, som betäckte fåren, voro strimmiga, fläckiga och spräckliga.
11Och Guds ängel sade till mig i drömmen: 'Jakob.' Och jag svarade: 'Se här är jag.'
12Och han sade: 'Lyft upp dina ögon och se, alla hannarna, som betäcka hjorden, äro strim- miga, fläckiga och spräckliga; ty jag har sett allt det Laban gör dig.
13Jag är Gud i Betel, där du smorde minnestenen, och där du gjorde mig löfte. Stå nu upp och far ut från detta land och vänd tillbaka till din födelsebygd.'» f; 32: 9
14Och Rakel och Lea svarade och sade till honom:»Hava vi ännu del eller arv i vår faders hus?
15Äro vi icke ansedda av honom såsom främmande? Ty han har sålt oss och även alldeles förtärt vår lösepenning.
16Därför, all den rikedom, som Gud har avhänt vår fader, hör oss och våra barn till. Så gör nu allt vad Gud har sagt dig.»
17Och Jakob stod upp och satte sina barn och sina hustrur på kameler
18och förde bort allt sitt gods och all sin boskap, som han samlat, allt det som han hade förvärvat i Paddan-Aram, och for till sin fader Isak, till Kanaans land.
19Men Laban hade gått bort för att klippa sina får. Och Rakel stal sin faders husgudar.
20Och Jakob stal sig ifrån honom, i det han icke gav honom tillkänna, att han flydde.
21Och han flydde med allt det han hade, och han stod upp och for över floden; och han ställde sitt ansikte mot berget Gilead.
22O ch på den tredje dagen berättades det för Laban, att Jakob flydde.
23Och han tog sina släktingar med sig och satte efter honom sju dagsresor och nådde honom på Gileads berg.
24Men Gud kom till arameen Laban i en dröm om natten och sade till honom:»Vakta dig, att du icke talar med Jakob annat än gott.»
25Och Laban nådde Jakob. Och Jakob hade slagit upp sitt tält på berget, och Laban med sina fränder slog upp tält på berget Gilead.
26Då sade Laban till Jakob:»Vad har du gjort, att du har stulit mitt hjärta och bortfört mina döttrar såsom fångade med svärd?
27Varför flydde du hemligen och stal dig ifrån mig och gav mig det icke tillkänna, att jag måtte hava ledsagat dig med glädje och med sånger, med puka och harpa?
28Och du tillstadde mig icke att kyssa mina söner och döttrar. Nu, du har handlat dåraktigt.
29Jag har makt i min hand att göra eder ont; men eder faders Gud talade till mig i natt, sägande: 'Akta dig för att tala med Jakob annat än gott.'
30Och nu, då du nödvändigt ville fara, emedan du längtade så mycket efter din faders hus, varför har du då stulit mina gudar?»
31Jakob svarade och sade till Laban:»Jag fruktade, ty jag tänkte, att du skulle taga dina döttrar ifrån mig.
32Hos vilken du finner dina gudar, han skall icke leva. Inför våra fränder urskilj du det som är ditt hos mig, och tag det som tillhör dig.» Men Jakob visste icke, att Rakel hade stulit dem.
33Och Laban gick in i Jakobs tält och i Leas tält och i båda tjänarinnornas tält, men fann intet. Och han gick ut ur Leas tält och kom i Rakels tält.
34Men Rakel hade tagit gudarna och lagt dem i kamelsadeln och satt sig på dem. Och Laban berörde allt i tältet och fann intet.
35Och hon sade till sin fader:»Må icke min herres ögon upplåga, för att jag icke kan stiga upp för dig, ty det är för mig på kvinnors sätt.» Och han sökte och fann icke husgudarna.
36D å blev Jakob hetsig och tvistade med Laban, och Jakob svarade och sade till Laban:»Vad är min överträdelse, vad är min synd, eftersom du förföljer mig?
37Ty du har genomsökt allt mitt bohag; vad har du funnit av allt ditt hus' bohag? Lägg det här inför mina fränder och dina fränder, att de må döma mellan oss två.
38Under dessa tjugu år, jag varit hos dig, hava icke dina får eller dina getter fött i otid, och vädurarna i din hjord har jag icke ätit.
39Det rivna förde jag icke till dig; jag måste plikta för det; du krävde det ur min hand, antingen det var stulet om dagen eller om natten.
40Så hade jag det: om dagen förtärde mig hetta och kölden om natten, och sömnen flydde från mina ögon.
41I tjugu år har jag nu varit i ditt hus; jag har tjänat dig i fjorton år för dina två döttrar och sex år för din boskap, och du har tio gånger förändrat min lön.
42Om icke min faders Gud, Abrahams Gud, och Isaks fruktan, varit med mig, så skulle du nu låtit mig gå tomhänt. Gud har sett mitt elände och mina händers möda, och han fällde domen i natt.»
43Då svarade Laban och sade till Jakob:»Döttrarna äro mina döttrar, och barnen äro mina barn, och hjorden är min hjord, och allt det du ser är mitt; och vad skall jag i dag göra åt dessa mina döttrar eller åt deras barn, som de hava fött?
44Så kom nu, låtom oss göra ett förbund, jag och du, och det skall vara till vittne mellan mig och dig.»
45Då tog Jakob en sten och reste den upp till ett minne.
46Och Jakob sade till sina fränder:»Samlen stenar.» Och de togo stenar och gjorde ett röse; och de åto där på röset.
47Och Laban kallade det Jegar-Sahaduta, men Jakob kallade det Galed.
48Och Laban sade:»Detta röse vare i dag vittne mellan mig och dig.»
49Därför kallade man dess namn Galed, och Mispa, emedan han sade:»Jehová vare väktare mellan mig och dig, när vi äro förborgade för varandra.
50Om du förtrycker mina döttrar, eller du tager hustru jämte mina döttrar, då ingen människa är med oss, ser dock Gud det och är vittne mellan mig och dig.»
51Och Laban sade till Jakob:»Se, detta röse, se, detta minne har jag upprest mellan mig och dig
52— detta röse vare vittne, och minnet vare vittne, att jag icke skall gå förbi detta röse till dig, och att icke du skall gå förbi detta röse, detta minne, till mig, för att göra ont.
53Abrahams Gud och Nahors Gud, deras faders Gud, skall döma mellan oss.» Och Jakob svor vid sin fader Isaks fruktan.
54Och Jakob slaktade ett offer på berget och kallade sina fränder till att äta bröd. Och de åto bröd och blevo på berget över natten.
55Och om morgonen stod Laban bittida upp, och han kysste sina söner och sina döttrar och välsignade dem. Så for Laban tillbaka till sin ort.